Det tar fem minuter. Sedan har jag glömt att jag hellre skulle varit på Citysound på Pustervik. För även en förstagångsbesökare känner sig välkommen i Bröderna Brothers varma värld, där Alf, Ralf och Rolf stövlar ut genom ett blått draperi i den barbapapaliknande scendekoren och strax får sällskap av kusin Douglas och morbror Glenn.
Hur lång är förresten en strax? Går det två straxar på en snart? Sådana funderingar delar Bröderna flitigt med sig av under den två och en halv timmar långa föreställningen där musiken hela tiden står i centrum. Morbror Glenn håller sig till bas och kusin Douglas spelar saxofon och gitarr. Men Alf, Ralf och Rolf byter instrument så fort de får möjlighet. De sjunger, spelar trummor, gitarr och keyboard.
Bröderna Brothers rör sig obehindrat mellan popmusik, soul och småjazzig country. Det mesta är tajt och låter väldigt snyggt. Texterna är träffsäkra, oavsett om det handlar om en kis i kris eller ett förhållande i kras. Den sköna stämsången i Family Five och Ett vanligt vänligt hej förtjänar faktiskt radiotid i P3.
Publiken i Majorna jublar åt wailskolan och de intensiva vardagsakrobaterna Alfonso, Ralfonso och Rolfonso som briljerar, nåja, med dammsugare, strykbord och påslakan. Men allra roligast är Bröderna när de tar ned det lite, försöker "hålla sina horses" och pastor Alf predikar måttfullhet i The Betels. Går inte att beskrivas, måste upplevas. Sjukt roligt.
Men allt är inte lika lyckat. Föreställningen dras med en del transportsträckor och kvällen känns emellanåt ganska låång. Nästa år firar Bröderna Brothers 20 år på scen och släpper då sin första platta sedan De fyra simsätten 1989. Det blir både en greatest hits-kavalkad på cd och en livedvd från helgens båda fullsatta föreställningar på Musikens hus. Läge då att sålla i materialet.
JAN ANDERSSON
Hem
Nästa